Två (jättevältränade) barndomskamrater bestämmer sig för att ta en dyktur tillsammans med sina (skitsnygga) flickvänner. Väl nere i det blå så dröjer det inte länge innan de hittar ett flygplansvrak. Sånt måste ju kollas upp och det visar sig att planet innehåller 800 julklappspaket fyllda med kokain.
Efter många turer bestämmer de sig för att låta det hela vara och lägger sina planer på is. Dock blir en av dem girig och snart brakar eländet löst på allvar då det visar sig att någon saknar sina paket och helst vill ha dem tillbaka.
Into The Blue gör inga anspråk på att vara något annat än vad den är. Vi snackar om ren och azurblå underhållning, innehållandes vackra människor, hångel, vackra miljöer, hångel, skattjakt och en hel del dykscener. Ingen Fassbinder eller Tarkovskij alltså. Dock fungerar det skapligt, mycket beroende på att man valt att filma många av vattenscenerna i havet och inte hemma i Paul Walkers badkar. Det ser faktiskt verkligt ut och det kryllar av vackra fiskar och annat njutbart. På tal om njutbart, Jessica Alba är inget vidare som skådespelare det kan vi snart konstatera. Däremot skapade hon ensam bra marknadsföring av filmen på webben, poserandes i bikini. Lyckligtvis har tjejerna också nåt att titta på, och då menar jag inte fiskarna. Det är inte utan att man undrar hur många gymkort man gjort av med under inspelningen, fröken Alba är skitsmal och grabbarna stenhårda. Scott Caan pussar sin biceps med stort sug i blicken i en av filmens tyngre oscarsscener. Well well, Into The Blue är en ordinär historia. Den är lite mysig och halvspännande och fungerar som underhållning när det regnar ute. Eller som idag då kvicksilvret drar sig neråt 14 minusgrader. Om jag ändå hade haft Jessica här och värma mig med. En varm och go filt hade också funkat i och för sig.
De pussas, simmar lite, pussas lite till, ser en haj, blir lite rädda, pussas och sedan går upp och pussas lite för att sen ta en fika. In To The Blue i en kortversion som inte avslöjar hur det går.
Inlägg (RSS)