Den unge killen Tae-Suk lever sitt liv i andras hem. Han bryter sig in i andras lägenheter och hus för att bo där någon eller några nätter. Han stjäl inget och som gentjänst gentemot husägarna så utför han vissa hushållssysslor. Han lagar saker, tvättar deras kläder, och vattnar deras blommor. En dag tar hans liv en ny vändning. Detta när han bryter sig in i ett ovanligt vackert hem. Det visar sig dock att huset inte är tomt. En vacker men hunsad och misshandlad hemmafru har gömt sig i ett av rummen efter att ha blivit slagen av sin make. Tae-Suk tar henne därifrån och nu börjar de båda en spännande och känslosam resa mot nya hus och lägenheter.
Kim Ki-Duks förmåga att få skådespelarna att engagera i en film så gott som utan dialog är imponerande. Här sparas det sannerligen på dialog, det är skådespelarnas känslor och blickar som talar till tittarna istället. Just samspelet mellan Tae-Suk och Sun-Hwa fungerar väldigt bra utan en massa dialog. Som brukligt när det gäller Ki-Duks filmer är det hela vackert och känslosamt. Musiken är väldigt passande och man känner nästan som tittare vad karaktärerna känner för varandra.
Tro nu inte att 3-Iron är enbart är en ljuv romantisk historia. Nej, nej, när handlingen satt sig tar regissören ut svängarna lite mer och en mörkare och mer mystisk ton slås an. 3-Iron är en film där du som tittare får göra dina egna tolkningar och dra egna slutsatser. Skådespeleriet är som brukligt i koreanska filmer helt klanderfritt och bildspråk och klippning lämnar inget att önska. 88 minuter vacker och rörande koreansk filmkonst, är en passande beskrivning på 3-Iron. Det här är en av förra årets bästa filmer.
Inlägg (RSS)