Matt är en före detta polis som har gått ner sig efter han fått sparken från sitt jobb. Han har dragit på sig stora spelskulder som han måste bli kvitt för att rädda livhanken. Hans enda väg ut är genom att jobba för den undre världen.
Oj, det var minsann en mäkta revolutionerande handling tänker du direkt. Eller kanske inte. Pistol Whipped är Steven Seagals blott trettiosjunde film. Trettiosjunde! Trots att han inte gjort något bra sedan 1992 fortsätter han envist med filmandet. Oftast i Östeuropa, regisserade av tvivelaktiga regissörer med låg budget och ännu lägre ambitioner och med ganska tveksam teknisk kompetens. De sista tre åren har karln i snitt gjort tre filmer per år, vilket får mig att fundera på varför. Han borde ha tillräckligt på kontot för att dra sig tillbaka, han borde dessutom inse att göra actionfilmer vid femtioåtta års ålder inte är lika lätt eller blir lika bra som när han var i tidig fyrtioårsålder.
Precis som i många av Seagals senare filmer går han hem hos kvinnorna, helst hos de som är minst tjugo år yngre. I den här filmen skämtar hans tjugo år yngre erövring om hans organs längd, vilket inte känns så där värst fräscht. Men så är det ju i filmens värld uppenbarligen. Föga realistiskt. Actionscenerna är ibland lika orealistiska. I en scen där Seagal ska ta en gammal maffiaboss av daga gömmer sig denne bakom ett lakan. Insytt i lakanet ser vi klart och tydligt (hur tydligt som helst då konturer, innehåll och annat syns på tio meters håll) den blodpåse som en sk squib kommer att spränga hål på när Seagal låtsas skjuta honom. Att man låter en sån tafflig scen hållas och tar med den i filmen säger en hel del om hur kvalitetsmedvetna producenterna och special-effectskillarna är. En sån tabbe kanske man kunde ha överseende med i en film gjord av en gymnasieklass, men inte här. Usch vad uselt, yrkesstolthet, vad är det? Sedan lider den av det klassiska felet med lågbudgetfilmer, ljudeffekterna är ungefär lika kassa som specialeffekterna. Vilket är rejält störande.
Filmen är en direkt-till-dvd, men den är faktiskt inspelad i Usa. I Bridgeport Connecticut närmare bestämt. Budgeten ligger på standarmässiga 70 miljoner kronor, en siffra som verkar vara standard för den här typen av direkttilldvd-produktioner. Bridgeport porträtteras som en rätt grå och trist stad, många av scenerna är filmade i mulet väder och ger ett kallt och hårt intryck. Pistol Whipped är inte Seagals sämsta film, långt ifrån. Men, det är heller långt ifrån hans bästa. För 70 miljoner hade man förväntat sig mer, men man kan inte få allt. Det får räcka med Steven Seagal, en åldrad och trött Lance Henriksen i rollen som boss samt en oengagerad Paul Calderon i en film som inte höjer sig över mängden. Den är för genren okej men inte mer. På Imdb har den fått respektabla 5,5 i betyg och det är rätt högt för en sån här film.
Bilden är i anamorfisk widescreen 1.85:1, och är ganska kornig i vissa partier. Dessutom är filmen i många scener mörk och trist ljussatt. Ljudet är dock helt okej med ett ganska dynamiskt ljudspår mixat i Dolby Digital 5.1.
Vad tycker du? – Droppa gärna en rad i kommentatorsfältet!
Andra bloggar om: pistol whipped, the marker, paul calderon, lance henriksen, b-film, direkt till dvd, slask, fläskfile, dvd, under belägring, zombies, dawn of the dead, nico, marked for death, above the law, glimmer man, hard to kill, steven seagal, aikido, against the dark, vampyrer, vampires, katana, out for justice, dödlig hämnd, b-film, slasher, blade, skräck, våld, skit, tranchering, rumänien, blu ray, johan åhlund, åhlund, kanonfilm, film, filmrecension, bra film,
Inlägg (RSS)