Efter att ha passerat rader av mer eller mindre trista bilar så stod den där i hallen och formligen skrek ”Rädda mig, ta hand om mig, köp mig!” till mig. De desperata ropen kom från en rödbrun Chevrolet Monza från 1975, i originalskick med blott 5000mil på mätaren. En smäcker och för att vara en amerikanare ganska liten bil. Chevrolet bestämde sig för att ta fram en bil som verkligen skulle konkurrera med Ford Capri, Toyota Celica, Opel Manta och liknande. Monzan var bestyckad med en 4,3 liters v8. Det är ju med svenska mått mätt ganska maffigt, trots att det var den minsta v8:an som någonsin suttit i en Chevrolet på den tiden. Men, med tanke på att jag insåg att bilen var från 1975 och att oljekrisen slagit hårt mot biltillverkarna misstänkte jag att bilen troligtvis inte var det monster den kunde ha potential för. Gissa om jag hade rätt.
Chevrolet själva beskrev bilen som efterträdde Chevrolet Vega som märkets nya småbil. Med sina rektangulära framlampor (som var mycket ovanligt och hett när bilen var ny), sin sluttande karosslinje och låga front var man säkra på att man skapat en succé. Och mycket riktigt så hyllades bilen och Motor Trend utsåg den till Car of the Year 1975. Den fick bra kritik och dessutom ansågs den vara kul att köra och hade en bra totalekonomi. En Monza anno 1975 erbjöd alltså billigt ägande och skojiga köregenskaper. Dessutom var bilen i alla fall enligt reklambroschyrerna (finns gott om dessa online) välutrustad. Stolarna (bucketseats) var både tjusiga och bekväma och inredningen gick att få i sex olika kulörer. Gillade man inte den plyschliknande klädseln kunde man välja vinyl istället. Allt är färgmatchat, men ratten är ett kapitel för sig. Den är otroligt tunn. Mitt lillfinger är tjockare än ratten. Att köra den här bilen inne i stan med fickparkeringar och liknande lär betyda rejält ömma händer då det knappt finns något att ta tag i. Däremot är instrumentpanelen riktigt snygg och lättläst, men även den är liten. Hastighetsmätaren är graderad till 130km/h sedan slutar det roliga och varvräknarens ilsket röda markering startar vid 5000rpm. Sedan finns det en elektrisk analog klocka, tempmätare, voltmätare och bensinmätare, allt fäst med fyra tjusiga skruvar. Panelen är i brun masurbjörk. Bilen jag tittade på har en mycket välvårdad inredning med ljus fin klädsel, fina paneler (extra fina om man gillar brunt) och hyfsad känsla i reglage och pedaler. Karossen är lackad i en rödbrun metallic och den är rak och fin. Visst, det finns några små rostblemmor men de är varsamt åtgärdade. Skicket är alltså i bra bruksskick och med sin dos amerikanskt sjuttiotal har den här Monzan en hel del stenåldersmässig charm. Det vore härligt att starta upp den och höra hur den låter.
Åter till motorn, eller snarare bristen på motor. Exemplaret som jag stötte på hade den näst värsta bestyckningen, med en 4,3 liters V8 (262 kubiktum) under den långa slanka motorhuven. Det fanns andra alternativ också och instegsmodellen hade en 2,3 liters fyrcylindrig historia, som gav föga upphetsande 78 ystra hästkrafter. Sedan följde 4,3 litern som toppades av den maffiga 350-v8:an. Trots lite drygt 5,7 liters slagvolym och en tung matchvikt tog man inte ut mer än 125 hästar ur motorn. Exemplaret jag tittade på ståtar med sina 110 ystra pållar, som nu antagligen efter alla dessa år mest påminner om ett antal shetlandsponnys. Dessa 110 hästkrafter levererades vid låga 3600 varv. Lyckligtvis så var Monzan relativt lätt med sina 1270 kilo, (enligt trovärdiga ägares registreringsbevis väger den dock inte mindre än 1540kg). Dessa siffror säger det mesta om hur snabb Monzan var. Kraften (den som fanns) kommer i alla fall enligt reklamen snabbt smidigt och mjukt. Jovars. Prestandasiffrorna 0-100km/h har inte varit lätta att hitta. Men enligt zeroto60 ska en standardbil med 4,3 liters motor klara sprinten på ca 12,5 sekunder. Jag är skeptisk.
Om man tänker på att en Volvo 240 vid den tiden hade bättre effekt och dessutom lägre vikt får vi en förklaring till varför Monzan aldrig hamnar i böcker om amerikanska muskelbilar. Det är inte direkt en raket vi talar om. En Opel Rekord av 1985 års modell framstår nästan som snabb i jämförelse. Motorns 110 hästkrafter piskade man på med hjälp av en fyrväxlad manuell växellåda.
Nybilspriset varierade beroende på utrustning och modell, priserna startade på $3,570 och stannade sedan på $3,953. Bilen blev en succé och 1975 tillverkades inte mindre än 136.203 bilar.
Reklamsnacket var underhållande då Chevrolet själva menar att man med Monzan skapat det bästa av två världar. 1: Europa där vägarna är små och trånga, där kommer Monzans nätta storlek till pass. 2: Amerika där det behövs en bil med avancerade egenskaper för att passagerarna ska kunna njuta på de stora motorvägarna. Chevrolet makes sense for America som man alltid avslutade sina posters med. Hell yeah. Är du intresserad av bilen så ring Fredrik Örtendahl, han är skittrevlig. Du når honom på 023-70 99 60
Andra bloggar om: monza, opel, manta, buick, chevrolet nova, firebird, 1975, muskelbil, challenger, charger, camaro, corvette, jänkare, amerikanare, plymouth, duster, dodge, småbil, bil, sportbil, chevrolet, daewoo, johan åhlund, kanonfilm.se, ålund, åhlund
Inlägg (RSS)