Nya Guineas djungel. Fyra vänner är ute på sitt livs äventyr för att spåra upp Michael Rockefeller, en av arvingarna till den enorma Rockefeller-förmögenheten. Spänningen stiger då de möter en primitiv djungelstam. Men de fyra upptäcktsresande anar föga vad som väntar dem…
Ja, man behöver ju inte vara hjärnkirurg för att lista ut att det kommer att gå åt fanders rejält för dessa unga amerikaner som ger sig ut på hajk i de täta djunglerna borta i Nya Guinea. Filmen heter Welcome The The Jungle och kanske skulle jag få fler läsare om den handlade om låten med samma namn av Guns N Roses, men det skiter jag i. Jag har nämligen precis sett filmen och det är den som vi nu ska titta närma på här på Kanonfilm.
Med sin skakiga kamera och videodagboksapproach känns filmen realistisk och eftersom vi ofta ser filmen genom huvudpersonernas skakiga videokamera lyckas regissören Jonathan Hensleigh få till en tät stämning. Efter att ha startat sin resa från Fiji, och åkt vidare till Nya Guinea kastas våra vänner in i hetluften direkt när de har anlänt till Nya Guinea. Under tiden har gänget informerat oss om att landet är det nästa farligaste i världen och på så sätt satt ribban, det lär braka löst. Frågan är inte om utan när och hur. Dessutom är det inte helt okomplicerat med två par ute i junglen, speciellt inte när vänskapen börjat knaka redan innan de gav sig av.
En slags fejkdokumentär känsla (tänk Blair Witch i skogen) i kombination med ett hyfsat spännande upplägg är en bra grund att stå på. Att sedan förlägga handlingen till exotiska platser och redan på omslaget starkt hinta om att det kommer att gå åt skogen rejält (bokstavligen) gör nog att många blir lite smått sugna på att se filmen. Hensleigh flörtar rejält med oss som kommer ihåg Ruggero Deodatos ytterst omtalade Cannibal Holocaust, men den här filmen kommer inte på långt när ens i närheten av dess inspirationskälla när det handlar om slafs och vidrigheter. Vilket till stor del nog är tur. Man har gjort sitt bästa för att flirta med de mest blodtörstiga fansen som längtar efter gore, slafs och att se korkade och respektlösa konstant supande ungdomar gå en hemsk död tillmötes.
På filmens baksida står rent bullshit som ”årtiondets mest fasansfulla film” och hels skamlöst läser jag på omslaget att filmen är ”kanske den mest skräckinjagande filmen det senaste årtiondet”. Som sagt. Detta är rent och skärt marknadsföringsbullshit, om man nu ska uppfinna ett eget ord för fenomenet. Visst finns det ett par brutala scener men filmen är inte i närheten av sina föregångare och trots en längd på blott 79 minuter så känns den i vissa partier ganska sävlig. Sedan är hälften av de fyra skådespelarna rent ut sagt skitusla, så man sitter snart och hejar på lokalbefolkningen. Men, till sist så måste jag säga att filmen inte var så illa. Med rätt förväntningar så fungerade den men det är svårt att rekommendera den. Som skräckfantast och filmfanatiker så kändes det som att jag kunde offra en tjuga för att se den.
Handlingen enligt omslaget:
Nya Guineas djungel. Fyra vänner är ute på sitt livs äventyr för att spåra upp en av arvingarna till den enorma Rockefeller-förmögenheten. Spänningen stiger då de möter en primitiv djungelstam. Men de fyra upptäcktsresande anar föga vad som väntar dem…
Inlägg (RSS)
