Kanonfilm

Använd dina kunskaper och färdigheter till att hjälpa de minst lyckligt lottade. Så löd de visdomsord som sensei gav Cole när han precis klarat av alla tester och blivit ninja på heltid. Hans ninjavänner gläds åt Coles framgång. Men Hasegawa (Spelad av dem gamle ninjafilmsikonen Sho Kosugi) är inte imponerad och anser att Cole är full av skit då han inte har någon som helst koppling till den japanska kulturen och på så sätt inte är en riktig ninja. Hasegawa surar och tittar snett på Cole under hela ceremonin och regissören Menahem Golan lyckas få till en riktigt nervig scen, nästan i alla fall. Efter att ha blivit certifierad ninja drar Cole vidare till Manilla hans gamla armépolare Frank nu driver en plantage. Affärerna blomstrar men en elak företagsledare vill till varje pris ta över plantagen och dess mark. Då Frank inte vill sälja börjar hoten och Coles kunskaper i ninjutsu kommer väl till plats.

Filmen bjuder på ett flertal intressanta och spännande karaktärer först ut är:
En elak och kortväxt hantlangare med en fruktansvärd tysk brytning. Som grädde på moset har han ingen hand på sin vänsterarm. Däremot en tjusig polerad krok. Sedan har vi den korrekte brittiske hejduken med torr humor som gör en del dirty-work för filmens huvudskurk. Huvudskurken själv är en intressant filur. Han har byggt sitt kontor kring en simbassäng och skulle med lätthet kunna få jobb som talpedagog då han talar oerhört tydligt och artikulerar sig på ett effektivt sätt. Hörbarhet tio. Fast det är klart, han tjänar nog mer pengar på att vara en hänsynslös typ med smak för vita kostymer och flickor i baddräkter.

Klädmodet består lyckligtvis inte bara av svarta, vita och röda ninjadräkter. Sofi Fahrman skulle säkerligen har en del åsikter och tips på djärva kreationer när hon sett de kläder som exponeras i filmen. Personligen gillar jag de supertajta blåjeans med ungefär 25cm lång gylf som bärs upp av en av filmens torpeder. Även Franco Neros vita träningsoverall får ett hedersomnämnande. Nero som ju snart har gjort över 160 filmroller var 40 år när han gjorde den här filmen. Han var i bra form och i visa scener är han mycket lik (okej, lite i alla fall) den förre rikskriminalchefen Tommy Lindström, mycket tack vare att de har snudd på identisk mustasch. Stilpoäng på det.

Filmens ljudeffekter är också underhållande. När Franco smyger upp bakom en intet ont anande beväpnad vakt tar han tag i hans huvud och vrider till. I samma sekund får vi ta del av en ljudeffekt så låter som någon drar isär ett påslakan. Även sparkar och slag svischar ganska bra men när man skjuter pil eller kastar kaststjärnor har man verkligen flippat ur med ljudet. Ljudet av en pil som avlossas med en båge låter ungefär som ljudet från Star Wars när imperiets stormtroopers skjuter med sina laserpistoler. Underbart.

Enter The Ninja lämnades in till Statens Biografbyrå (filmcensuren) den första gången den femte augusti 1981. Speltiden var då 1:39:57 och den blev genast totalförbjuden. Bolaget Video Express försökte sedan att få den godkänd när den andra ninjavågen kom 1989. Då lämnade man in en kopia med speltiden 1:22:00 och Statens Biografbyrå fattade ett beslut att ge den nu totalslaktade filmen (nerklippt med över sjutton minuter!) femtonårsgräns.

Andra bloggar om: ninja, ninja mission, enter the ninja, revenge of the ninja, ninja assassin, ninja, franco nero, sho kosugi, golan, globus, cannon, åttiotal, ninjutsu, kampsport, raffel, american ninja, scott adkins, censur, tommy lindström, sensei, mma, ufc, cagefightiing, bjj, testosteron, rallarsving, fighting, krav maga, boxing, pugilism, , knas, pack, dvd, blu-ray, bildkvalitet, referensfilm, film, videofilm, dvdfilm, johan åhlund, kanonfilm.se, ålund, åhlund,

Inlägget postades lördag 15 maj 2010 klockan 12:57 e m och finns under Cheesy B-Film med charm, Film. Du kan följa kommentarer till detta inlägg via RSS 2.0 flödet. Du kan lämna en kommentar, eller trackbacka från din egen hemsida.