Ibland är det skönt att rensa hjärnan. Då kan det passa bra att ligga i soffan, ätandes något gott och slötitta på en film som inte kräver någon som helst tankeverksamhet. Damage är en film som troligtvis passar som klippt och skuret för detta. Särskilt om man är man, den passar förmodligen ännu bättre om man är en trettonåring. Är du tjej ska du nog leta någon annanstans efter något mer passande än 90 minuters pugilism.
Intressant nog så är detta den tredje filmen på Kanonfilm med ex-fribrottare. De andra två är The Marine och 12 Rounds. Är du helt galen så kanske ett maraton med dessa piggar upp?
Hur som helst så kändes det som om soffläget var aktuellt och Damage kastades in i dvdspelaren. Jag såg fram emot (nåja) lite actionpackad verklighetsflykt. Gärna med snabba och kreativt underhållande actionsekvenser utförda av gigantiska medelålders män i rutiga flanellskjortor, lite kreativa hångelscener och ett imponerande digitalt ljud. Jag såg även fram emot att under 90 minuter slippa filosofiskt trams, flum, diskbänksrealism, politisk korrekthet, naturkatastrofer, Björn Ranelid, utspökade husdjur och liknande. Nu blir det åka av.
I Damage har John Brickner precis muckat från ett fängelsestraff för dråp. Ute i friheten får han jobb på ett bygge och jobbar extra som bouncer på en bar. Men när en kvinna som visar sig vara hans dråpoffers ex dyker upp och vill att han ska fixa ihop 250.000$ för hennes dotters livsviktiga operation kommer saker och ting i ett annat läge. Det visar sig att det var hennes rekommendationsbrev låg bakom att John slapp ur fängelset och nu måste han komma på ett sätt att tjäna ihop pengarna så att den åttaåriga flickan kommer att överleva. Som av en slump kommer John i kontakt med cagefightingpromotorn Reno som ger honom ett förslag. Sittandes på sitt slitna hotellrum stirrandes på sina två käraste ägodelar (som är en blender med en jätteburk proteinpulver bredvid) sitter Brickner och kontemplerar. I nästa stund befinner han sig i moraliskt trångmål. För att sedan hamna i det som den primära målgruppen för filmen har längtat efter, han äntrar buren och nu ska det tjänas pengar genom att fighta ihop till en kvarts miljon, dollar.
Jag är allergisk mot wrestling. Men det är där som Steve Austin har härjat omkring med stor framgång de senaste åren. Men nu har han blivit ”gammal” och precis som kollegan John Cena har han kastat sig in i actionfilmsträsket. Austin var med i den ytterst mediokra The Condemned häromåret och den var inte bra. Han borde kunna funka i den här typen av film, mycket tack vare sin fysik och sitt relativt lugna och lite sävliga sätt. Att se dessa filmer brukar vara som att gå på McDonalds. Man vet vad man kommer att få. Så även denna gång.
Men Damages blir en rätt trist historia, med oinspirerade och enformiga raggarslagsmål insprängt mellan lite mer sansade scener. Steve Austin funkar, men är rätt loj och gör inte så mycket väsen av sig och filmen blir förvånansvärt tam och gråtrist. Till och med för genren vilket inte är positivt. Förslagsvis hyr du något annat, det saknas inte alternativ i genren testosteronfylld slagsmålsfilm.
Mer wrestlingrelaterad film i min recension av actionspektaklet 12 Rounds
Ännu mer wrestlingrelaterat tjafs finns i min recension av The Marine
Andra bloggar om: damage, steve austin, stone cold, wwf, walton goggins, mma, ufc, cagefightiing, bjj, testosteron, rallarsving, fighting, krav maga, boxing, pugilism, diskbänksrealism, mcdonalds, protein, muskler, anabola, bloodsport, operation, hemmabio, dts, thx, simpsons, knas, pack, dvd, blu-ray, bildkvalitet, referensfilm, film, videofilm, dvdfilm, johan åhlund, kanonfilm.se, ålund, åhlund,
Inlägg (RSS)
