Born To Fight är en remake på filmen med samma namn som den thailändske regissören Panna Rittikrai gjorde redan 1982. Förlagan var en lågbudgetfilm med allt vad det innebär och en hyllning till Pannas ungdomsidoler, Bruce Lee och Jackie Chan. Filmen blev omtalad och fick snart ett kultrykte, och många kritiker ansåg att här fanns potential när det kom till kameraarbete och regi. Efter att ha arbetat med actionsuccén Ong Bak (som gick bra även här i Sverige) var det dags för Panna att göra upp planerna för sin nyinspelning och huvudrollen gavs till nykomlingen Choopong Changprung.
En sak man snabbt lägger märke till är stuntmännens risktagande. Vissa scener som T.ex. den när en stuntman kastas ner från ett lastbilstak för att sedan slå i den andra lastbilen innan han faller till marken är snudd på vansinniga. Killen lär nog ha fått hjärtsnöp när han insåg att det faktiskt finns hjul under lastbilar, sekunden innan han reptilsnabbt bestämde sig för att flytta sig lite. I andra actionscener finns liknande stuntscener och även de är hisnande. Plus för att man visar misslyckade stunts under eftertexternas gång. Man häpnar över hur de slår sig och filmens sjukhusräkning blev säkerligen en rejäl utgift. Actionsekvenserna är ofta mycket väl utförda, vilket bevisar att man kan skapa spänning utan att budgeten behöver rusa i taket.
Handlingen kretsar kring en ung polis (Choopong Changprung) som vid ett tillslag mot en knarklangare i filmens början förlorar sin kollega. Vår hjälte lyckas dock efter en stunds stridigheter fånga knarkkungen själv, en general och ställa honom inför rätta. Det visar sig dock ganska snart att generalen har mäktiga vänner och vår hjälte har självklart oturen att hamna i hetluften igen.
Choopong Changprung (säg det snabbt tio gånger) som spelar huvudrollen är en vältränad och tystlåten aktör, som fungerar bra i rollen som filmens mittpunkt. Likt Koreanska filmer så fungerar skådespeleriet helt okej. Det blir inte lika övertydligt och ibland pinsamt som i Hong Kong-producerade filmer i genren. Inte så många av aktörerna sticker ut nämnvärt. Thailändsk patriotism finns här dock gott om. När allt ser som värst ut, när huvudpersonerna inser att de måste slå tillbaka för att säkra sin egen överlevnad, då kommer minsann nationalhymnerna på den lilla byns radio. Självklart stämmer alla i och sjunger för själ och fosterland. Nu jävlar ska elakingarna få. Hyfsat övertydligt. Sen följer tyvärr en hel del fullständigt orealistiska scener. Märk väl, orealistiska, men absolut inte dåligt genomförda. Vi har T.ex. fotbollsspelaren som väljer att slå ut m16-beväpnade vakter med hjälp av sina fotbollar, gymnasten som hittar en barr, samt andra gymnasik-inventarier som går att använda för att neutralisera sina fiender. Mest användbar torde fotbollstränaren vara som med sina frisparkar (som Roberto Carlos skulle vara sjukt avundsjuk på för övrigt) slår ut såväl soldater som beväpnade vakttorn. Det gäller alltså att ta filmen för vad den är. En underhållande, om än brutal actionfilm som i sina stunt och actionscener inte lite påminner om just Ong Bak. Sport är bra verkar vara måttot, fast själv hade jag nog castat in Ricky Bruch som hade fått slänga diskusar på alla elaka bad guy´s, Då ni.
Andra bloggar om: born to fight, ong bak, tony jaa, Panna Rittikrai, Choopong Changprung, bodyguard, thailand, muay thai, thaiboxing, kampsport, martial arts, karatefilm, action, tom yuong gong, thai, film, videofilm, dvdfilm, johan åhlund, kanonfilm.se, ålund, åhlund,
Inlägg (RSS)
