Svärdsmästaren Tao (Steven Seagal) leder en operationsstyrka bestående av före detta militärer på ett våldsamt uppdrag. Deras måltavlor är vampyrer. Kvar i en postapokalyptisk värld, som sugits ut av blodtörstiga vampyrer, finns ett fåtal överlevande människor instängda på ett nedsmittat sjukhus. Tao är deras enda hopp och han vet att den enda lösningen är att göra slut på vampyrerna. Nu måste människornas sista medborgargarde stå upp mot de köttätande blodsugarna om inte deras släkte ska utrotas för alltid.

Ja jösses. Steven Segal är som vanligt klädd i en lång svart skinnrock, beväpnad med ett svärd och en stenhård attityd (tror han i alla fall). Vid 58 års ålder är nu Segal ungefär lika smidig som en telefonkiosk och nästan lika charmig och aktuell. Trots detta envisas han med att göra b-filmer inspelade i exotiska öststater där rollistan mest består av grabbar som heter Bujor, Lazlo eller Mihai. Filmen är passande nog, med tanke dess tema inspelad i Draculas förlovade land Rumänien. Kvalitetsnivån är inte riktigt i klass med Blade och andra filmer i genren, snällt sagt. Men, filmen hade faktiskt en budget om 9 miljoner dollar vilket i dagens kurs är lika med 71 miljoner kr. Det är en rejäl slant, och det är inte utan att jag undrar hur mycket av dessa som hamnat i Segals egen ficka.

Nu när Segal själv inte kan sparka högre än knähöjd eller vifta med armarna så där fränt är det bäst att ta in någon annan som kan det. Denne någon heter Tanoai Reed och påminner inte så lite om The Rock. Han står för de lite mer invecklade actionsekvenserna och gör på intet sätt bort sig. Då hela filmen utspelar sig inne i ett sjukhus kan man ibland tro att man zappat till ett avsnitt av Scrubs. Problemet är att Scrubs är mer påkostat och gediget. Här finns givetvis hundratals stängda rum som måste utforskas av de överlevande. Ett gäng som består av en ung flicka, en knarkande snowboardtyp, en hård och smart kille, en snygg tjej samt ett par andra stereotyper som inte gör så stort väsen av sig. I andra ringhörnan finns Segal och hans lilla trupp läderklädda machokarikatyrer som med sina svärd och knivar slafsar sig fram genom sjukhusets salar. Snart möts de överlevande med lädernissarna och givetvis tar de sig an motståndarna för att tillsammans försöka överleva.

För att man ska få mer valuta för pengarna (eller nåt) har man krämat på med ett grönt filter, då påminner filmen lite om Saw och det är ju bra. Eller? Vad har hänt med Segals självkritik? Den verkar helt bortblåst när han i den här plankningen av den utmärkta Dawn Of The Dead skivar och trancherar blodsugare på löpande band. Här finns gott om inälvor och slaktavfall som rekvisita och korkade vampyrer går det tretton på dussinet av.

Att se sådana här filmer kan ibland vara rätt underhållande. Dock är inte så fallet med Against The Dark. Efter en stund hoppas man att vampyrerna ska gå segrande ur eländet så att man kan göra något annat mer stimulerande och lite mer intellektuellt utmanande som att diska till exempel. Det märks att karln inte blivit yngre sedan han gjorde Nico, Hard To Kill, Marked For Death och Under Belägring. Då var det i alla fall lite fart i gubben.

Vad tycker du? – Droppa gärna en rad i kommentatorsfältet!

You need to a flashplayer enabled browser to view this YouTube video

Steven Segals hemsida

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

2 Svar på “Against The Dark – Vem bryr sig egentligen?”
  1. […] ser är filmen ett veritabelt smörgåsbord av mer eller mindre kända skådespelare, på gott och ont. Trailern är ju helt sanslöst skoj! Galet är ett ord som passar in på den, verklighetsflykt ett […]

  2.  
Lämna ett svar