Kanonfilm

Ford Anglia, nämn de orden till en bilentusiast i sina bästa år och du kommer med största sannolikhet att få höra en hel del prat om bärplockare, konstiga designlösningar samt tokiga och snedställda bakrutor. Men dessa epitet föräras den senare modellen Anglia 105E, en desinmässigt smått excentrisk bil som efterträdde den Anglia 100E som jag nu ska berätta om.

Den här texten handlar som sagt om engelska Fords lilla Anglia 100E. En liten familjebil som tillverkades mellan 1953-1959 och som riktades till alla som ville ha en smidig modern bil till vardags. Anglia 100E efterträdde den betydligt äldre Anglia E04A och nykomlingen var definitivt en lyckoträff för de som haft föregångaren. Målet var att ta fram en billig bil med bra vägegenskaper, bra totalekonomi och med bra komfort och utrymmen. Den skulle med andra ord vara praktisk, billig och enkel. Här tog man ett rejält kliv framåt sett till design och utrymmen, men också när det gäller modernitet och komfort.

Det här var ju på den tiden som bilar inte var rejält överviktiga. Anglia 100E väger in på fina 737 kg (en ny Volkswagen Polo väger som jämförelse 1140kg) och den lilla sidventilade fyran på 1,2 liter, som var en relik från föregångaren lämnade 31 hk vid 4500 v/min. Detta gjorde att den utan att tveka (nåja) klarade 113 km/h och drog iväg till 100km/h på 29,4 sekunder. Föga sportigt och snabbt, men det var heller aldrig meningen. Bilen tuffade fram längs de europeiska vägarna och var i alla fall på sin tid hyggligt snål på bränslet, dessutom var den billig i drift.

Motorn var till mångas förvåning och kanske också till besvikelse en av väldigt få delar som 100E ärvde från sin föregångare, men bilen blev populär. Mycket på grund av sitt amerikainspirerade utseende, tidigare Anglia-ägare hade nog knappast kunna drömma om en så modern och tjusig efterträdare till den betydligt mer utdaterade föregångaren. Det var ju en helt ny bil som stod och lockade i bilhallarna konstaterade en imponerad allmänhet, inte bara hemma i England.

När Anglia 100E introducerades var det full fart på fabriken i Dagenham. De brittiska fabriksarbetarna jobbade hårt med att leverera de populära bilarna. Faktum är att en tredjedel av alla bilar som såldes i England på den tiden var Fordar, så lita på att det fanns kunder som ville byta upp sig. Säljsnacket i såväl reklamtfilmer och broschyrer sparade heller inte på superlativerna, vilket fick det att vattnas i munnen på såväl ung som gammal. Uttalanden som ”the corner characteristics of a sports-car, high cruising speed and low petrol consumption” får nog inte så många att tänka på en liten engelsk budgetbil med 31 hästkrafter, men 1952 var det annorlunda och bilen sålde bra. Inte mindre än 345,841 exemplar gjorde sitt bästa för att glädja sina ägare under de sju år som den tillverkades.

De svenska annonserna marknadesförde 1958 års modell med följande ”Inte bara en bra bil, utan också en vagn med krut i!” och det var lätt att bli lurad av att bilen i verkligheten var lika stor som den såg ut i reklamen. Så var inte fallet. Spännande nog tog man i Sverige fram annonser där byggnadsarbetare garanterade vagnens kvalitet och fördelar. För vem litar inte blint på en hantverkare när det ska köpas en ny bil till familjen? Hade man tillräckligt byggtränade ögon så såg man att det här inte bara var en bra bil, utan även en modern bil enligt annonserna.

De tre exemplar som illustrerar den här texten är från de två sista årsmodellerna och i hyggligt bruksskick. De är alltså 55-56 år gamla, i sin bästa ålder kanske? Intressant nog är dessa tre, och även de två exemplar till som finns hemma i fotoarkivet utrustade med takräcken. Lägg där till matchande bagage av tidstypiskt snitt. Extra glad blir man när ägarna dessutom har rutig hjälm när de är ute och kör samt snabbt plockar fram ett mindre fikabord där te och scones med fördel kan dukas upp under en fikapaus.

Inne i kupén var det spartanskt. Instrumentbrädan uppdaterades en gång under tillverkningstiden och här fanns bland annat en hastighetsmätare, amperemätare samt bensinmätare. Thats it. De tre växlellägena hittade man via en lång golvspak. Satt gjorde man i två tunna men hyggligt breda stolar klädda i PVC som tack vare sin tunna stoppning gick lätt att fälla fram när svärmor eller barnen skulle hoppa in i baksätet. Bagaget hamnade i bakluckan, eller som sagt på det snudd på obligatoriska takräcket. Det är glädjande att se dessa europeiska småbilar, och heder åt ägarna som ofta har känslomässiga band samt positiva nostalgiska minnen av sina bilar. Att hålla bilar som är 55 år gamla i rullning kräver kunskap, kärlek och omtanke, och håll med om att man blir glad när man möter en Anglia på vägen!

Till höger ser vi hela familjen Anglia samlad.

Text & foto © : Johan Åhlund