Den nu avlidne amerikanske författaren Sidney Sheldon har förutom böcker även några tv-serier på sin Cv. Hart to Hart, eller Par I Hjärter som den kom att heta på svenska är en av dessa. Sheldons ursprungliga manus, ett utkast om ett gift par som var spioner låg i producenterna Aaron Spelling och Leonard Goldbergs byrålåda i flera år innan man lät Tom Mankiewicz (som skrivit manus tre James Bondfilmer) lägga ner lite tid på det. Resultatet blev en äkta amerikansk tv-serie som kom att produceras i 110 timslånga avsnitt under fem säsonger.

Hart To Hart har en närmast perfekt inledningsscen som verkligen förklarar vad serien handlar om. Betjänten och alltiallon Max beskriver sin chef, den makalöst framgångsrike Johnatan Hart som en riktig helyllekille och därtill selfmade millionaire. Han bor och lever tillsammans med den urvackra och lika framgångsrika internationellt kända journalisten Jennifer i ett herrgårdsliknande hus. Jennifer är dock inget våp som låter Johnatan dalta med henne och hon har minsann skinn på näsan. Men enligt Max är det han som tar hand om dem och deras problem.

Hart To Hart är en äkta amerikanske framgångssaga om det otroligt rika och framgångsrika äkta paret Johnatan och Jennifer som tillsammans med betjänten Max lever ett ilv i fulländat lyx samtidigt som de på fritiden, när de inte pussas och kramas leker amatördetektiver med stora framgångar.

Johnatan Hart är chef och ägare för Hart Industries, ett företag som dock sällan eller aldrig kräver hans uppmärksamhet. Linda verkar heller inte ha fullt upp som journalist och detta medverkar till att vi tittare kan förvänta oss annat än korrekturläsning, delårsrapporter, trista möten och trilskandes praktikanter. Istället serveras vi hemma i tv-sofforna av ett verkligt smörgåsbord av lyx och spännande aktiviteter. Inledningen ger oss en hint av vad serien kommer att erbjuda. Vem skulle inte vilja köra Ferrari hela dagarna, eller tillbringa eftermiddagarna på den sprillans nya daycruisern, eller hoppa fallskärm? Låter detta lite väl trist så finns det andra inslag av mysig actionunderhållning då Johnatan är en hängiven trumpetare som tillsammans med sin fru gärna spexar och räddar barn ut ur exploderande hus när han inte klättrar omkring på skenande tåg. Detta i kombination med ett stabilt familjeliv utan otrohet, orgier eller narkotikamissbruk fungerade säkerligen bra i många läger. The good life helt enkelt.

Makarna Hart i all ära. men vi ska verkligen inte underskatta betjänten Max som bidrar till mer nytta än vad man först kan tro. En betjänt, chaufför och kock som ofta får rycka ut och fixa diverse problem som makarna Hart satt sig i. Med en raspig whiskeyröst och en stor dos sarkasm hjälper han sina båda arbetsgivare med det mesta. Alltifrån att rasta parets hund till att lösa ett och annat mord, spränga en utpressningshärva eller att spela av Johnatan sina pengar vid pokerbordet.

Producenterna Spelling och Goldberg hade tänkt sig en äldre gentleman i huvudrollen och deras förstahandsval var Cary Grant. Dock hade Grant precis fyllt 75 och hade lagt karriären på hyllan redan 13 år tidigare. Man beslutade sig för att ta in en annan yngre förmåga och Robert Wagner (ungdomen själv med nyss fyllda 49 år vi starten av inspelningarna) fanns tillgänglig. Inte heller Stephanie Powers var förstahandsvalet som Jennifer Hart, men hon landade rollen och karriären tog ny fart vid 42 års ålder. Max spelades av hollywoodveteranen Lionel Stander som haft en stabil karriär sedan debuten 1932. Stander var vital och pigg som en lärka trots sina 79 år och var med i samtliga avsnitt av serien tillsammans med Wagner och Powers.

Serien fick dock ganska svårt att vinna tittarnas gunst direkt. Den första säsongen nådde man faktiskt inte in på top 30 över de mest sedda produktionerna. Men året där på och de kommande tre säsongerna hade man mellan 15 och 17 miljoner tittare i usa. Den tredje säsongen var mest framgångsrik med 17,1 miljoner tittare.

Bilden är från Waldina.com

Lämna ett svar