Kanonfilm

Att Saab´s biltillverkning gick i graven är förbannat tragiskt. Det fick jag en reminder om under Stockholms Bilfest i förra veckan. Där fanns nämligen den nya Saab 9-5 i kombiutförande, en tjusigt utmejslad skapelse som definitivt förtjänade att leva vidare tillsammans med de andra modellerna. Så blev det dock inte och när jag på väg hem passerade Narvavägen efter att ha besökt Autoropas showroom for en välhållen gammal Saab 99 förbi vid ett rödljus. Sådana hade vi flera styckan i famlijens ägo i min barndom, och jag gillade speciellt vår Combi-coupé.

I somras var jag precis som tusentals andra på plats i Vadstena under en av Nostalgikvällarna. Där stod en av sjuttiotalisternas absoluta drömbilar när vi pratar hyggligt snabba skapelser och lägger Lamborghinis och Ferraris åt sidan. En ljusblå Saab 99 Turbo!

99:an som redan 1958 började designas av Sixten Sason´s penna och som varsamt fick lite extra massering av Björn Envall var en vanlig syn på våra vägar när jag växte upp. Den första vi hade i familjen var om jag minns rätt en av de tidigaste modellerna. Den hade ”en halv v8” som det kallades från engelska Triumph med modesta 80 hästar ur 1,7 liter. Den bilen såg inte allt för spännande ut, men den fanns i vår ägo en väldigt kort tid.

Sedan blev det betydligt bättre när vi skaffade en nästan ny 99 Gl Combi-Coupé från 1977. Den var en bra bil, med den egenutvecklade motorn på två liter. Snygg var den också, med sina tjusiga och nydesignade blinkerslampor, sitt lilla bakfönster, sköna tygklädsel och lättmetallfälgar. Saab-emblemet i grillen var guldfärgat och detta polerades rejält när bilen skulle tvättas. Jag gillade den skarpt. Men, såklart drömde man om en blå 99 Turbo. Helst med blå plyschklädsel och turbinfälgar, men de där prinskorvsfälgarna som var så popluära hade också funkat.

Med turbomotorn blev prestanda något helt annat jämfört med vår 99:a. Siffrorna på noll till hundra skiftar rejält i olika lexikon. Frågar man Quentin Wilsons bok klarar bilen av sprinten på imponerande 8,6 sekunder, andra källor säger strax över nio sekunder. Hur som helst så är detta respektingivande siffror, inte minst med tanke på det med nutida mått mätt modesta effektuttaget. Accelerationen mellan 65-160 km/h hann ingen annan fyrsitsig bil på marknaden med skrevs det av lyriska biltestare.

Turbomodellen var därmed nästan fem sekunder snabbare än vår lilla kombi och den var även nästan 50 km/h snabbare i toppfart. Dessutom hade den en rejäl turbokick som inte var att leka med. Men snabbt gick det när varvtalen ökade och motorn brölade, och charmigt var det.

När man detaljstuderar bilen på bilderna så kan jag inte låta bli att imponeras av vad Saabs ingenjörer lyckades med. Inkafälgarna, turbotrycksmätaren, den tjusiga klädseln, de vita linjerna längs med baklamporna, den sportiga ratten och inte minst dess häftiga turboemblem. Jag gillar den verkligen. Under huven blir det inte sämre av att den berömda tvålitersspisen verkar må bra och att ljudet fortfarande är helt fantastiskt. Speciellt när man drar på. Det var inte många bilar som hade 145 hästkrafter och som med glädje fraktade fyra personer med bagage i samma tempo som den här kärran. Turbomotorer var ovanligt och de satt i betydligt dyrare konkurrenter som Porsche och BMW. Men lilla Sverige slog till med en av de mest användbara och nu är den en sällsynt raritet, milt sagt. Bra jobbat Saab!

Text & Foto: Johan Åhlund