Kanonfilm

I slutet av 80-talet stod wrestlaren Randy “The Ram” Robinson (Mickey Rourke) på toppen av sin karriär. Tjugo år senare är hans stjärnstatus ett minne blott. Tillvaron är livlös men lyses upp av helgerna då Randy brottas i små slitna gymnastikhallar och samlingslokaler inför några få men dedikerade fans. Då Randy sliten av det hårda livet helt tappat kontakten med sin dotter Stephanie (Evan Rachel Wood), är det kärleken till sporten som driver honom framåt. När tillvaron så sakteliga börjar ljusna känner Randy hur passionen för brottarkonsten skapar en stark längtan efter att återvända till ringen. Snart kan ”The Ram” återigen befinna sig på wrestlingens bakgård.

Att se en sönderopererad Mickey Rourke försöka göra comeback mot sin nemesis är ingen dans på rosor. Hans ”skönhetsoperationer” var inte allt för lyckade. Vill man vara snäll kan man säga att han ser väderbiten och karismatisk ut. Vill man vara elak kan man likna honom med en påse skridskor eller en fullständigt trashad skinnsoffa. Misären med att vara en utfattig föredetting som efter att ha haft miljonpubliker på sina forna tiders glansdagar nu tvingas sova i sin Chevrolet van och brottas tillsammans med andra ringvrak på folkets hus måste kännas bra jävligt. Men, skam den som ger sig. Med lite steroider, starka mediciner och ett jävlar anamma kanske en comeback inte är så himla avlägsen. Lägg där till en bypass-operation och en sargad kropp så inser man att det är mycket som måste ramla på plats om projektet ska lyckas.

Rourke är bra, stundtals riktigt bra i rollen som fribrottare på dekis. Det är hjärtskärande att se en man så ensam att hans närmaste umgänge består av en manager samt några ungar. Ungar (som han spelar Nintendo 8-bitars, Wrestle Jam med, trots att grabben helst vill spela Call Of Duty 4) som bor i kvarteret där Randy har sin slitna husvagn. Sedan finns där en snudd på obefintlig relation med tonårsdottern samt en nästan lika komplicerad relation med strippan på den lokala strippklubben. Allt skildras med en lätt skakig kamera vilket skapar en snudd på dokumentär stämning.

Glädjande nog bjuds vi på ett maffigt ljudspår i DTS som består till stor del av pudelrock och klassisk åttiotalsrock. Musiken har valts av Clint Mansell (solklar stilpoäng att han tog med Accepts klassiker ”balls to the wall”) och han har tidigare samarbetat med Aronofski med suveränt musikaliskt resultat på tex den sanslöst obehagliga Requiem For A Dream. Bilden då? Jo, den är okej men trist nog har man medvetet gjort filmen kornig vilket är ett påhitt jag aldrig kommer att förstå vitsen med. The Wrestler är en bra film, men den förtjänar inte mästerverksstatus. Betyget blir en fyra på en skala till fem, alltså klart över medel!

Se mer av Mickey Rourke i Killshot
The Wrestler på Wiki
Officiell Hemsida

Andra bloggar om: the wrestler, wrestler, fribrottning, randy the ram, the ram, wrestle jam, mickey rourke, killshot, thriller, action, videofilm, dvd, bluray, Marisa Tomei, Evan Rachel Wood, Ernest Miller, aronofski, clint mansell, accept, balls to the wall, johan åhlund, kanonfilm.se, ålund, åhlund,

Inlägget postades torsdag 27 augusti 2009 klockan 4:39 f m och finns under Film. Du kan följa kommentarer till detta inlägg via RSS 2.0 flödet. Du kan lämna en kommentar, eller trackbacka från din egen hemsida.